sickaaan

Alltså detta e helt sjukt, det e redan oktober.
Skrämande va detta året har gått fort!
Jag och Andrè går in på vår tionde månad tillsammans. Helt galet, men mysigt! :)

Just nu e han och vovvarna i Högsma och jag sitter och tittar på tv och väntar på att tvätten ska bli klar.
Va duktig jag e då! :)

Skolan är vekligen i full gång. Så j-a mycket. Sån press man har på sig, det e helt sjukt.
Man vill så mycket, satsar så mycket. Men man ska väl hinna andas med?
Lärarna verkar ha så stora krav och tror verkligen att man ska hinna med allt.
Inlämningar, prov, inlämningar, prov... När tar de slut?
Men men, bara att bita ihop har jag hört.
Blir att sitta med de läxorna i helgen. JIPPI! Hmmm..

I söndes fyllde Andrè år. Börjar bli gammal nu. *host host* :)
Väckte honom vid kvart över 7 med min finfina sångröst och frukost på sängen. :)
Sen somnade vi om igen och de tackar man för. VA en aning sleden!

Älskade Colin bara växer och växer. Gud va sör han e. :)

Idag va det den sista utomhus träningen. Match på lördag för min del. Den sista matchen för detta året.
Sen börjar vi inne. Ska bli kul! :)
Jag älskar inomhusträningar och allt va de innebär. Cuperna slår allt, det e så j-a kul! :)

Om exakt 24 dagar fyller min älskade mammii och Tyler år. Tyler fyller då 9 år. :) Harre gud va tiden går!
Nästa år hoppas jag på att jag får träffa honom. Hade varit så himla roligt! :)

Igår satt jag i min ensamhet och tänkte.
Innan hittade man alltid på roliga saker med sina vänner.
Vi va ett härligt gäng och ingen va utanför.
Vi skrattade tillsammans. Vi pratade tillsammans. Delade våra meningar och tankar tillsammans.
Men NU då?
Jag vet att det inte kommer bli som innan eftersom jag trodde att jag hade en äkta vän som jag kunde prata med allt om, en som verkligen lyssnade på mig, en som alltid stöttade mig i alla lägen, en som jag kunde lita på till 100% svek mig. Denna personen gick bakom min rygg, visade en helt annan sida som jag inte hade märkt innan, va kall och brydde sig inte om mig och om mina känslor. Och man har inte ens fått ett förlåt. Det tog hårt. Riktigt hårt.

Jag har nu öppnat mina ögon och insett vilka mina vänner är. Och jag är så otroligt glad över att jag har er! :)
Ni fanns där för mig hela tiden under den tiden som var jobbigast. Jag hoppas att ni förstå hur bra ni är fast jag kan vara dålig på att visa de ibland och säga de. Men ni e guld i mina ögon! Ni e BÄST! :)

Nej nu hoppas jag att min kära pojkvän och mina älskade vovvar kommer hem snart.
Börjar att sakna de nu! :)